En blivande sömmerska?

När jag firade mina 40 år i somras blev jag uppvaktad av släkten. Jag har funderat hit och dit över vad jag skall göra med penninggåvan. Det känns viktigt att det blir rätt, någonting att minnas, något som finns kvar.

Jag var redan i somras inne på tanken att investera i en ny symaskin eftersom maskinen jag hade var en som var äldre än mej, köpt begagnad för en väldigt billig penning. Den fungerade behjälpligt; om jag sydde i jämn, passligt långsam takt i bomullstyg. Den tuggade av tråden ofta och strejkade genom att bygga trådbollar av undertråden. Men jag hade en maskin som jag kunde sy med.

För ungefär två månader sedan gav maskinen upp. Det gick inte att hålla ner spolen med undertråd längre. En reparation skulle bli dyrare än maskinens värde och jag bestämde mej för att jag skulle köpa en ny, fin symaskin.

Förra veckan tog jag barnen och mina föräldrar med mej på symaskinsuppköp. Tanken var att besöka båda symaskinsaffärerna i Vasa för att prova och jämföra maskinutbudet. Efter att ha tillbringat 15 minuter i butik 1 där jag provat summa 1 maskin (den som innehavaren visade mej först) och väldigt överskådligt kikat med ett öga på resterande utbud bestämde jag mej.

Det är alltså inte att rekommendera att handla symaskin med tre barn. Utan mamma och pappa skulle jag inte ha fått någon maskin alls. Pappa försökte hålla styr på Ebba som ibland stod och kikade i dörren och ropade hej åt alla som hon såg på utsidan (vi ser inte så många människor från fönstren hemma hos oss), emellanåt vispade hon runt i affären med sina tygskor och emellanåt låg hon på mage på golvet. De två större låg inte på mage men hade tusen frågor om allt möjligt - så där som mina verbala, nyfikna barn alltid har.

Hem kom vi med en maskin som nu står på ett sy bord i hörnet av vårt sovrum. Nu ska jag bara börja sy och det ska bli så bra och fint alltihopa. Jag ska bara vänta på den ultimata stunden för att inleda sömnadsframgångarna.