Att vara hemma

Varifrån är du? Var hör du  hemma? Enkla frågor som ibland kan vara lite svåra att svara bestämt på. Jag är född i Pedersöre, bodde några år i Kvikant, Karleby, tillbringade största delen av barndomen och ungdomsåren i Smedsby, bodde några år i Vasa när jag studerade och de första åren av mitt vuxenliv, flyttade till Jungsund där vi bodde över 10 år för att sedan landa i Iskmo. Lite över ett år bodde jag också i Stockholm, då ville jag ha mera Stockholm. Thomas sade nej, jag kom hem och idag är det konstigt att tänka sig att jag ställde frågan. Min fötter har sjunkit väldigt långt ner i den österbottniska myllan.

Tidigare när någon frågade varifrån jag var svarade jag utan att tänka Smedsby. Min identitet förknippade jag med vårt hus i Smedsby, de gator och vägar jag och min vän Ulrika traskade och cyklade på. Pellasvägen som var mörk och läskig, högstadiet med sina galet långa korridorer osv osv. Jag svarade Smedsby många år efter att mamma och pappa sålde vårt hus och kontakten till Smedsby försvann. Vasabo blev jag aldrig - jag vet inte varför. Kanske jag hela tiden hade klart för mej att staden var en tillfällig boplats.

När vi bodde i Jungsund trivdes jag så bra. Den första vintern var mörk, vi var ovana med att inte ha gatulampor som lyste upp och vi trodde att någon mördades första gången vi hörde en räv som skrek. Vartefter tiden gick blev mörkret vår vän, skogen runt huset var den bästa grannen och den mjuka vägen berättade att våren var på ingång. Vi hade egentligen inga planer på att flytta men så kom huset, Signes och Leos hus och plötsligt skulle vi visst flytta. Vi flyttade inte från Jungsund och vårt hem därifrån vi flyttade inte heller till just Iskmo, vi flyttade till ett hus som ville ha som hem.

Det är inte helt enkelt att "komma in i en by" när man inte är född och uppvuxen i byn. Man vet inte vem som bor i husen man går förbi, man vet inte vart avtagsvägarna går och namnen på postlådorna klingar obekant. Nu har vi bott i Iskmo i lite mera än två år. Vi är Iskmobor. Thomas och jag är med i några föreningar och vi vet vem som bor i flera hus längs byavägen.

I eftermiddags gick jag ner till stranden och till den för vintern uppdragna badbryggan. Sjön var helt lugn och det var knäpptyst, inte minsta lilla ljud hördes och då kom känslan av att höra hemma över mej, tydlig och stark. Ja, här är mitt hemma, här är mina barns hemma. Här ska vi vara! I huset, i Iskmo.