I min familj har vi en tradition som vi värnar om. Varje söndag äter vi middag hemma hos mamma och pappa. Vi är sex vuxna och fyra barn i mamma och pappas höghuslägenhet. Pappa förlänger matbordet med tilläggsskivor vartefter familjen växer. Som "bordsäldsten" fungerar Ebba, snart fem månader, och Tim, snart tre år.
Den här middagen är viktig av många orsaker. Jag får umgås med de människor som känner mej mest och bäst. Är jag trött och behöver omtanke får jag det utan att det ens behöver uttalas. Detsamma kan jag ge om det behövs.
Jag får vara en moster som gulligaste systersonen har en tydlig och fin relation till så att han blir uppriktigt förvånad om jag inte vet var han har sin traktor eller något annat han satt någonstans därhemma. Tim och Thomas skapar också sin egna fina relation som kretsar kring traktorer, grävmaskiner och mopon.
Våra flickor får leka med sin kusin och skapar på så sätt grund för en vänskap som förhoppningsvis finns kvar efter lekåldern. Flickorna känner också sin moster och Micke och frågar om råd och ber om hjälp som det vore det naturligaste i världen.
Jag får umgås med finaste syster och vet vad som händer i hennes liv, inte bara snabba uppdateringar på telefon någon gång då och då.
Och så får jag då vara barn själv hos världens bästa mamma och pappa. Som ställer upp och bara öser kärlek och omtanke och hjälp över oss, utan förbehåll. Och som lagar godaste maten förstås!
Söndagar är min absoluta favoritdag av de orsaker du anger. Får vara med hela familjen och bara vara sig själv, spelar ingen roll om man är på dåligt humör eller trött då man kommer dit, då man varit en stund hos mamma och pappa så är man gladare och piggare (och illamående av all god mat man tryckt i sig, igen). Kram, syster
SvaraRaderaHej!
SvaraRaderaDet där lät underbart! Så få som tar sig tid till familjen och släkten numera. Ett sms får räcka liksom!En bra idé att ta efter!
Hälsn. Åsa