fredag 14 november 2014

Att vara hemma

Varifrån är du? Var hör du  hemma? Enkla frågor som ibland kan vara lite svåra att svara bestämt på. Jag är född i Pedersöre, bodde några år i Kvikant, Karleby, tillbringade största delen av barndomen och ungdomsåren i Smedsby, bodde några år i Vasa när jag studerade och de första åren av mitt vuxenliv, flyttade till Jungsund där vi bodde över 10 år för att sedan landa i Iskmo. Lite över ett år bodde jag också i Stockholm, då ville jag ha mera Stockholm. Thomas sade nej, jag kom hem och idag är det konstigt att tänka sig att jag ställde frågan. Min fötter har sjunkit väldigt långt ner i den österbottniska myllan.

Tidigare när någon frågade varifrån jag var svarade jag utan att tänka Smedsby. Min identitet förknippade jag med vårt hus i Smedsby, de gator och vägar jag och min vän Ulrika traskade och cyklade på. Pellasvägen som var mörk och läskig, högstadiet med sina galet långa korridorer osv osv. Jag svarade Smedsby många år efter att mamma och pappa sålde vårt hus och kontakten till Smedsby försvann. Vasabo blev jag aldrig - jag vet inte varför. Kanske jag hela tiden hade klart för mej att staden var en tillfällig boplats.

När vi bodde i Jungsund trivdes jag så bra. Den första vintern var mörk, vi var ovana med att inte ha gatulampor som lyste upp och vi trodde att någon mördades första gången vi hörde en räv som skrek. Vartefter tiden gick blev mörkret vår vän, skogen runt huset var den bästa grannen och den mjuka vägen berättade att våren var på ingång. Vi hade egentligen inga planer på att flytta men så kom huset, Signes och Leos hus och plötsligt skulle vi visst flytta. Vi flyttade inte från Jungsund och vårt hem därifrån vi flyttade inte heller till just Iskmo, vi flyttade till ett hus som ville ha som hem.

Det är inte helt enkelt att "komma in i en by" när man inte är född och uppvuxen i byn. Man vet inte vem som bor i husen man går förbi, man vet inte vart avtagsvägarna går och namnen på postlådorna klingar obekant. Nu har vi bott i Iskmo i lite mera än två år. Vi är Iskmobor. Thomas och jag är med i några föreningar och vi vet vem som bor i flera hus längs byavägen.

I eftermiddags gick jag ner till stranden och till den för vintern uppdragna badbryggan. Sjön var helt lugn och det var knäpptyst, inte minsta lilla ljud hördes och då kom känslan av att höra hemma över mej, tydlig och stark. Ja, här är mitt hemma, här är mina barns hemma. Här ska vi vara! I huset, i Iskmo.

tisdag 11 november 2014

Kodial fixar soppan

Som jag tidigare skrivit är jag så glad över att vi har en egen byabutik i vår närhet - Kodials gårdsbutik. Vi försöker styra våra "gröna inköp" till dem, närproducerat, ekologiskt och med hjärtlig betjäning.

Gårdsbutiken har öppet torsdag - lördag och eftersom jag brukar veckohandla på torsdagar blir det ofta att jag tar min veckotur till Kodials just den dagen. I torsdags gjorde jag just det. Den här veckan hade jag fyllt familjens stämpelkort med åtta stämplar och det betydde att vi fick en stor papperspåse full med produkter; morötter, kålrot, lök, polka- och rödbeta, vitkål, färsk ingefära, lime, palsternacka och kårabbi. Dessutom fick vi en stor förpackning med torkade blåbär-linfrö-kakao som man kan blanda i smoothies och dylikt.

Utgående från påsens innehåll blev menyn den här veckan: måndag och tisdag: köttsoppa med massor av rotsaker, onsdag och torsdag: kållåda.

Våra två äldsta barn har egna stämpelkort eftersom de brukar köpa lördagsgodis från gårdsbutiken. Senaste vecka var Linas kort fullt och då fick hon en egen liten påse med nötter, torkade frukter och kex - glädjen var så stor.

Jag kan inte annat än en gång till varmt rekommendera det här stället, både för den fina betjäningen och för det stora utbudet av grönt och ekologiskt.



söndag 9 november 2014

Pappa

Farsdag, vi firar pappa, min pappa och mina barns pappa.
Det här inlägget är till min pappa - för jag har världens bästa pappa precis som så väldigt många andra också har, världens bästa pappa. Min snälla och lugna pappa med mustach och med snälla ögon.

Min pappa kan allt en pappa ska kunna (enligt mej och utgående från det jag vuxit upp med, det som min pappa gjort).
Han kan köra båt så jag inte är rädd, han glider mellan vågorna så det inte märks att det blåser hårt (det kan mina barns pappa också men det tog flera år innan jag insåg det och litade på honom).
Min pappa kan bygga stort och smått; möbler, växthus, villor, båtar, pallar, docksängar och hundkojor, kvistar och roskishus.
Han målar jätte noga fast han inte tycker om det - men gör det för att han vet att jag inte hinner eller har ett bra ställe att vara på.
Han kan matematik. Han hjälper mina barn med deras matematikläxor och prov och utbrister ibland till mej "men hur blev du student?" och jag svarar "jag skrev inte matte".
Han kör får med mej iklädd mokkaskor om det behövs (och det behövs ibland) och han har ingen skillnad på vad han äter - för han äter allt...
Han spelar in en CD åt mamma med den låt han sjöng när de träffades.
Han sköter barnbarn med mommo och han kör oss hit och dit.

Han är min pappa, mina barns moffa och han är bäst på att vara min pappa och mina barns moffa och han är så viktig för oss!