Växthuset och frustration

Växthuset tar form. Pappa har arbetat med att spänna upp plasten. Nu saknas bara dörrarna, vi ska ha två, en på varje kortsida.

Inuti bygger vi två permanenta odlingsbänkar längs lågsidorna. Jösses vad jag ser fram emot att få peta ner mina plantor!

Plasten ska klippas jämnt nertill och så ska vi rada stenar under stockvarvet som resten av konstruktionen vilar på.

Sedan ett frustrationsutbrott. Grymma öde vad det är svårt att använda en lie. Jag har i dagarna två övat och övat, flåsat och rivit i dumma grästovor. Jag vet inte hur många myggor och annat smått och gott som jag fått i mej när jag flämtat med öppen mun.

Thomas skulle visa mej rätt teknik i går kväll. Breda ben, inte för breda, passligt böjd rygg och böjda knän, långa svepande tag med bladet rakt mot gräset - så går det som en dans. Visst, för honom, dock icke för mej. Nåja, det är som man säger åt barnen med tålmodig röst när de ska lära sig någonting nytt -öva,öva och öva. Det tänker jag också göra för jag vill kunna använda lien så att det ser lätt och snyggt ut och så att resultatet blir en jämn gräsmatta - inte en matta där alla tuvor och gräshögar ståtar med lite olika längd och form.