Så ledsen att det tar ont

Jag är så ledsen. Gråten i halsen hela tiden.

Häromnatten somnade min farfar in. Min starka, stora farfar. Han fick bli 90 år gammal.

Min farfar var en man med starka åsikter om allt. Han älskade att diskutera, parlamentera och fundera. Han var otroligt intresserad av samhället och politik. När jag var liten trodde jag att han och pappa grälade eftersom diskussionerna var högljudda och alltid åtföljda av viftande händer och yviga gester.

Han var alltid på väg. När han och farmor hälsade på visste man att efter max en timme studsade farfar upp och sade "kom nu mora" och farmor steg upp.

Han rökte Club 77 och använde baksidan av tobaksasken till att rita små ritningar, vinklar och annat noterbart.

Han använde uttrycket "saamitutti" och skrapade katten under hakan.

Han använde sig av Svenska Akademins ordbok för att påvisa ordens betydelse när jag och min syster inte förstod (ofta då ord som inte använts de senaste 50 åren).

Han räknade studentexamensproven i matematik för nöjes skull.

Han målade sin båt med den färg han fick när han hällt ihop alla slattar ur färgburkarna i garaget och hans båt hade bara två lägen - stillastående och full gas.

Han åt galet snabbt, eller vi äter alla galet snabbt. På julmiddagarna som farmor haft bestyr med i timtal var vi alla klara på 20 minuter. När farfar började skicka runt sin tallrik visste vi att nu var det klart. Och det var det också.

Han bytte själv dragkedjan i sina jackor och lappade själv kläder - med fokus på det praktiska - inte alltid det estetiska.

Han tyckte om oss och han gav oss hårda, långa kramar.

Han var vår älskade farfar och han behövde inte lida länge utan han fick somna in och jag vet att han är med farmor igen.